Flickan som lekte med elden

Mja, jag vet inte… Män som hatar kvinnor tyckte jag om (4+ på en skala 1 till 5). Svenska filmer brukar vara sköna, för de utelämnar i regel alltför långa slagsmål, alltför vilda biljakter, alltför hårda och superhjälteaktiga huvudkaraktärer, samt ej hållbara stories. Flickan som lekte med elden hade dessvärre allt…

Jag brukar vara skeptisk till uppföljare, så jag hade låga förväntningar. Ändå måste jag nog säga att jag blev besviken. Det värsta av allt var Paulo Robertos insats. Inte att jag inte tycker om honom, och inte att han är en dålig skådis, men helt kajko att se honom spela sitt verkliga själv – ”en känd boxare” – i en filmatiserad roman. Jag har inte läst boken, men är det verkligen så i boken? Hur tänkte de nu? Man vill väl inte bli påmind om en massa verklighet när man sitter försjunken i en helt annan berättelsevärld…

Vad gäller storyn så var den genomtänkt, men hade en massa glitchar. För det första blir den på tok för maffig. Män som hatar kvinnor handlade om en försvunnen kvinna, en detektiv, och en omyndigförklarad kvinna som utnyttjades av män. Flickan som lekte med elden är tänkt att ta vid, men plötsligt handlar storyn om säkerhetspolisen, familjerelationer och ryska underrättelsetjänsten. Sen kan man undra hur ”en av de bästa” välsvarvade ryska toppagenterna kan misslyckas så totalt med att fixa ett av sina offer så att hon får en ytterligare chans att slå tillbaka. Och hur kan en elpistol på 10.000 volt vara helt obrukbar mot en människa bara för att denne inte känner smärta? Nej, Flickan som lekte med elden får 3-, för det är en hyfsad produktion men på många sätt klart under snittet.

Bra med GPS

Kul! Jag skulle iväg och hämta nyckelkortet till hallen som vi spelar innebandy i på söndagarna. Så jag ringde upp Örebro kommun, och fick reda på adressen dit jag skulle. Själva vägbeskrivningen lyssnade jag inte på, eftersom det är så enkelt att bara knappa in adressen på GPS:en för en perfekt vägbeskrivning. Dagen innan hade jag inte hittat någon parkering i närheten av huset, så jag fick gå ovanligt långt – flera kvarter och gator bort – för att ta mig till bilen. Väl där knäppte jag på GPS:en, och under de två-tre minuterna det kan ta för den att få in satellitsignalerna rullade jag bort till korsningen precis utanför där jag bor. Och så plötsligt: ”Gör en u-sväng”, och så visar den mig till en plats ca 100 meter från där jag hade haft bilen parkerad… :)

I sitt esse!

Dåså har man kollat in läget. De lever än! Saker tar förvisso ytterligare lite längre tid än när jag var där senast, men dessa två pensionärer har inte så mycket tider att passa, så det funkar väl. De borde utveckla lite interna trafikregler, för de krockar med sina inomhusfordon ibland, och det kan uppstå vissa ”deadlocks” när morfar råkar rulla i vägen för mormor. Men humöret är det iallafall inget fel på! Det ska jag se till att föra vidare sen när det är jag som sitter där…

Jag har alltså varit i Uppsala i helgen. Passade även på att träffa kusinen Joel och några gamla gemensamma vänner. Från vänster är det Stina, en annan Joel, Joel och jag. Sara tar kortet. Stina är hon som jag angav som flickvän när jag gjorde lumpen, och på så sätt fick jag gratis resor till Uppsala på helgerna. För något år sedan vågade jag berätta det för henne. Hursomhelst, i lördags spelade vi minigolf. Vi brukar köra en seriös match varje år, och det tar förstås emot hårt i mitt ömma och ödmjuka sinne, men jag måste nog ändå dela faktum att jag sopade banan med dem i år. :-)

Skön träningskväll

Gött att komma hem efter en riktig urladdning. Kunde knappt avsluta träningen ikväll. Mycket folk var det, men när mörkret väl började komma så droppade folk av så att vi kunde spela lite ”riktiga” matcher också.

De har fått till det riktigt fint ute på Alnängsbadet, eller hur? Det har nästan blivit Örebros vackraste plats tycker jag. Kortet är från ikväll. Det började lite regnigt, och det blev faktiskt ett riktigt oväder. Men sedan klarnade det upp innan mörkret kom, och blev riktigt bra spelväder. Sanden är ny. Den köpte vi in i våras, vilket höjde kvalitén på banorna massor. Visst är de fina! I bakgrunden är sjön som Örebro kommun anlade här om året. Förra året gick det inte att bada där, för det fanns inte någon cirkulation på vattnet. Men i år har man lyckats få till lite vattenrening, så nu är den helt badbar som det var tänkt. Det kan vara nog så viktigt när man har spelat en hel dag och måste få bort all sand som fastnat långt in i alla kläd- och kroppsöppningar. I bakgrunden kan man även skymta några av våra andra tre banor, och även lite folk som inte tillhör klubben som vi tyvärr får köra bort varje gång vi kommer.

Ajöss disk!

Prisa Gud! Se här vad årets skatteåterbäring räckte till! Bara några ynka papp på Siba! Jag är apglad! Vill bara diska hela tiden! Trodde aldrig att jag skulle bli ledsen av att det inte finns något kvar att diska…

Däremot blir jag upprörd när jag tänker på hur hårt jag har jobbat och slitit i flera år under tårar, blod, svett och ångest – helt i onödan! Hade jag köpt den här manicken för fem år sedan hade jag sparat… hm… Säg att jag diskar i snitt två ggr i veckan… Det blir 52 x 2 = 104 diskar på ett år. På dessa 5 år har jag alltså diskat 104 x 5 = 520 diskar. Om en disk tar i snitt 20 min blir det 520 x 20 = 10400 min ≈ 7,2 hela dagar nonstop diskande! Dag som natt!

Men hursomhelst. Jag får väl bara konstatera faktum och försöka gå vidare. Den veckan, när jag stod där som en oskyldigt dömd fånge, fastkedjad vid en diskbänk, under hårt tvångsarbete utan sömn i slavliknande förhållanden, kommer jag aldrig mer att få tillbaka…

Vad äter mig på nätterna?

Jag får himla bett! Myggor? Har ju inte sett till en enda i sommar än. Läskigt…

Bra start på dagen

Söndag, och jag kände för att göra något crazy, så jag gick på gudstjänst i Filadelfiakyrkan för en gångs skull! Jag såg att det var två gamla missionsskolevänner till mig, Jenny Sunesson och Martin Davén som skulle predika nämligen. Sedan jag tröttnade på stora pampar och kända personligheter inom kyrkan, har jag istället mycket mer börjat uppskatta att lyssna till gamla studiekamrater (och andra som är mina vänner). Då behövs varken mirakel eller pyroteknik för att jag ska hålla mig vaken och fokuserad. De predikade tillsammans om ”försonade relationer”.

En jättebra gudstjänst i övrigt också! Myrorna i baken höll sig borta, och utvilad och i fas och harmoni som jag känner mig så tyckte jag nog för en gångs skull att både informationen, psalmerna, predikan och avslutande lovsången med förbön kunde hållt på ännu längre. Bra kyrka den där Filla!

Någon som sett min chipspåse?

Kom hem från jobbet just, och är snorhungrig. Hittade ingen mat, men jag är helt säker på att jag hade en halv chipspåse kvar sedan födelsedagsfirandet förra veckan. Men hittar den ingenstans! Började med ett ganska smalt sökområde – typ skåpen i köket. Men när jag hittade frukostsmörpaketet i mikrovågsugnen breddade jag det en aning till att omfatta alla skrymslen i köket och även synliga ytor i de andra rummen. Men fortfarande ingenstans! Jag har inte alls för mig att den var slut…

Bättre dag idag!

Ok. Förra blogginlägget var väl lite negativt kanske. Men det är ju sanningen ibland, så hoppas det är ok att jag är sån ibland också. Jag ska försöka att inte låta det gå ut över mina bloggläsare för mycket. Det var åtminstone aldrig så här illa:

Nej idag har det varit födelsedag! Ett helt gäng SMS med grattisar och uppmuntringar! Tack ska ni ha ni som kom ihåg mig! :)

Gräver en grop

Hallå där! Jobbar som bäst med att gräva en grop i gräsmattan här utanför. Undrar om det finns någon vänlig själ som skulle kunna komma och ge mig ett handtag när jag ska fylla igen den sedan? Det skulle vara uppskattat. Det kommer bli lite trixigt eftersom jag själv har tänkt ligga i den, och jorden är lite tung för att man ska fixa det med bara händerna… Någon?

Inte mitt fel!

Skulle tro att jag har hört den här några gånger förut. Den finns i lite olika former, och dyker upp titt som tätt. Det brukar handla om H&M, mobiltelefoner, mat och ungefär allt som går att köpa… Hursomhelst, enligt en aftonbladetartikel med rubriken ”Grisarna misshandlas för att pressa priser” här om dagen pårstår Marit Paulsen att ”[v]i är alla medskyldiga för rationaliseringsraseriet som går ut över djuren”.

Jag måste starkt dementera påståendet att jag skulle vara skyldig till något sådant! Att djur och människor behandlas illa på grund av kommersen är jättedåligt, men det är faktiskt de som föder upp och transporterar grisarna som gör fel, inte jag. Det är jättebra alla som engagerar sig för djurens rättigheter, och jag stödjer alla lager och regler som gör att djur behandlas väl. Men försök inte ge mig dåligt samvete för sånt som ni inte lyckas med (Marit Paulsen). När jag väljer det billiga köttet gör jag det för att jag är rationell och sparsam, inte för att jag har ont uppsåt. (Det är ju fler faktorer som också styr priset på kött.) Min roll i sammanhanget är nämligen bara konsument, och om jag har minsta ”ansvar” för hur djuren behandlas så delegerar jag det härmed till grossisterna. Vill någon ställa mig till svars så får ni göra det angående de grisar jag föder upp själv.

Och till alla er som tycker jag är dum som slår ifrån mig problemet och inte engegerar mig tillräckligt, varsågoda att upplysa mig. Det är inte att jag struntar i att grisarna behandlas fel, och jag tycker att det bra när folk engagerar sig. Men det är faktiskt inte min roll att göra något åt den saken, och ännu mindre mitt ”ansvar”. Min energi när det gäller att stödja djur, människor och samhället läggs på andra saker som också behövs. Sådär, jag ville bara tala om att det inte är fel att konsumera i god tro, och att mitt samvete är rent. :)

Länken till aftonbladetartikeln är: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article5226879.ab

Härligt i Nora

En härlig slapp utflyktsdag med vännerna till Närkes turisthåla Nora. Här sitter vi med våra noraglassar på trappan till statskyrkan. Jag, Anna, Gobban, Lisa, Robban och Per (inklippt; han som plåtade ju…) Kul! Tack alla! :-)

Helg med församlingen

Då var man precis hemkommen från både en husförsamlingsdag (på lördagen) och en församlingsdag (på söndagen). Församlingen Mötesplatsen som jag tillhör är uppdelad i mindre s.k. ”husförsamlingar” som består av mindre knippen vänner som kan behövas – och behöva en – i vardagen. I lördags vid lunchtid tog min grupp vårt pick och pack och begav oss till Götabro för att tillbringa en dag tillsammans. Vi passade på att göra två flugor på smällen och pricka in det dagen innan församlingens församlingsdag på Götabro.

Mycket mat blev det, någon promenad, spel, diskussion och snack. Stugan var i topptrim! Utrustad med inte mindre än tre lyxgrejer. En dunk med vatten, fyra sängar och ingen värme. Grymt mysigt. Gobban ville sova utomhus, men förväxlade utomhus med köket, så han sov där. Vi andra fem tog sovrummet. Vaknade någon gång av att det var lite kallt, men det var åtminstone ingen som snarkade. Eller de andra hade hört någon, men jag sov som en stock så det störde inte mig. Desto mysigare var det innan läggdags, när jag, Carina och Gobban satt uppe och eldade och uppfann ordlekar. Framåt klockan ett fick vi slut på ved och kojade.

Söndagen var församlingsdagen, så vi packade bilen till kl tio och rullade iväg de 300 meterna till Götabrogården och började umgås med resten av församlingen. Efter ett enkelt församlingsforum beslutade vi att ge pastor Mikael Hallenius en tillsvidareanställning från och med nästa år. Vi åt, fikade, umgicks och avslutade med en nattvard tillsammans. Lite trött, men två finfina dagar! Tack alla som var med!

Lekfarbror och 50 kr rikare!

Då antar jag att man kan titulera sig ”Lekfarbror”. Ledde lovsång på A-huset i församlingen för sista gången för våren, och passade på att dra ett litet pass med några barnsångklassiker. En och annan vän uttryckte lite förvåning; undrar om jag kanske är för vuxen-seriös i vanliga fall. Men kul hade vi! :)

Grant Michels predikade om pengar. Killen gav alla gudstjänstbesökare 50 spänn! Måste blivit typ mellan 2000 och 3000 spänn! Generöst, men poängen visade sig naturligtvis vara att man i veckan som kommer ska hitta ett tillfälle att ge vidare ännu mer generöst. Så där gick man ju back i alla fall… Men Grant är bra, för han gör alltid något som man kan ”hänga upp” predikan på, så att man kommer ihåg poängen i det han pratade om. Mer sånt!

Sedan kan jag själv tycka att det går lite inflation i pengapredikningar (om man får vitsa till det). Visst är det väl viktigt att ha en sund syn på ens tillgångar, men det är ändå först när människor förstår Guds kärlek, försoningen och den kristna tron, som rätt syn på givande och personliga tillgångar uppstår. Och då sker det ju mer eller mindre automatiskt. Ju större kärlek man har till andra människor, desto mer delar man med sig av ens tillgångar.

Grodan i fickan

”En dag hoppade en grön liten groda över vägen. Mitt på vägen mötte hon en man. Grodan kväkte åt mannen: ‘Om du kysser mig blir jag en vacker prinsessa.’ Mannen plockade upp grodan och satte den i fickan. Efter en stund kväkte grodan ‘Om du kysser mig blir jag en vacker prinsessa och jag LOVAR att stanna hos dig i en vecka!’ Mannen plockade ut grodan ur fickan, tittade på den en stund och log. Sedan stoppade han tillbaka den i fickan och där fick den ligga bland mobiltelefon och pennor. Efter ytterligare en stund kväkte grodan desperat: ‘Om du kysser mig blir jag en vacker prinsessa och jag lovar att stanna hos dig i ett år och jag skall göra allt du begär.’ Mannen plockade återigen upp grodan ur fickan och tittade på den med ett underligt leende. Men ner i fickan åkte grodan igen. Då kväkte grodan ‘Men hallå! Varför vill du inte kyssa mig. Jag skulle bli en vacker kvinna och den perfekta flickvännen.’ Då plockade mannen upp grodan igen och sa: ‘Hör på nu. Jag är IT-konsult, och jag har inte tid med någon flickvän eller sex eller annat larv, men en talande groda är coolt.’

Haha, jättekul…

Skön söndag!

Kul dag idag! Hade lovsången i kyrkan, så jag började förvisso redan kl 9 med övning, men ingenting strulade och allt får man väl säga gick som planerat. Testade det lite ovanligare greppet och framförde en egenskriven sång i samband med ett vittnesbörd under gudstjänsten. Det var en gammal sång från 2007 som jag aldrig har framfört, men dammade av den eftersom den passade bra i sammanhanget. Jag fick massor med uppmuntran för både sången, vittnesbördet och lovsången i övrigt - blev glad! Tack alla! :) Så då kanske man orkar köra lovsången ett tag till… Hade en duktig vän och musikhögskoleelev som spelade piano till och hjälpte mig att arra den också. Dessutom skrev jag den den här tillsammans med Alexander Thorell, som förstås borde få lite credit också.

Efter gudstjänsten blev det lunch i glada vänners sällskap på Vardagsrummet, och ett innebandypass i andra glada vänners sällskap senare på kvällen. Helt lagom!

Vad gäller vittnesbördet så hoppas jag att det uppmuntrar andra till att berätta mer om vad Gud gör i deras liv. Det kan förstås vara lite jobbigt att dela, men alltid intressant att lyssna till. Vittnesbördet har en förmåga att levandegöra en gudstjänst som man i efterhand annars skulle beskriva som en ”vanlig gudstjänst”. Det visar att det kristna livet kan fungera i praktiken, och inte bara i teorin.

Jonas Gardell – Om Gud

Nu har Jonas Gardell kommit med ytterligare teologisk litteratur som rör upp en del för-och-emot-känslor här och där inom kristenheten. Jag bestämde mig att börja från början och ta mig igenom hans första bok i serien: ”Om Gud” som kom ut 2003. Här följer ett kort referat och några personliga reflektioner.

Kort referat

”Om Gud” handlar om hur synen på det vi kallar ”Gud” har utvecklats genom Gamla testamentet. Gamla testamentet beskriver Gud med många olika namn – Abrahams Gud, Jakobs Gud, El, El Shaddai, Jahve osv. De olika namnen i Bibelns berättelser beskriver olika egenskaper av Gud. När Gud talar till Abraham uppenbarar han sig som mänskliga sändebud från himlen, vilka samtalar med Abraham över en fin middag. När Gud möter Jakob gör han det istället i skepnad av en ”floddemon” som angriper Jakob i en brottningskamp. Och när Gud möter Israels folk efter uttåget ur Egypten gör han det i form av ett mullrande Sinai berg som ingen i folket utom Mose får komma nära, och den som kommer för nära straffas med döden.

Den sistnämnda är till exempel ”Förintelsens gud” - Jahve. Jahve blir synlig inte minst i samband med erövringen av Kanaan, då han beskrivs som en blodtörstig gud som ”knappt själv kan styra och tygla sin styrka”. Trots att Kanaans folk inte hade gjort något ont, bestämde Jahve att alla invånare skulle dödas. Jahve är nämligen ”slaktens Gud, han är utrotningens, mördandets och folkmordens [och] den etniska rensningens gud”.

Utifrån dessa berättelser drar Gardell sedan slutsatsen att alla olika namn från början tillhörde olika gudar som med tiden har sammanvävts till en enda Gud. Gardell ser ett problem i detta, och förklarar explicit att han inte alls får ihop berättelserna om Gud till en enhetlig gudsbild där Gud inte är helt schizofren.

Gardell ägnar sig även åt spekulationer angående det onda och djävulen. När människan utvecklade gudsbilden, var Gud också allt – både god och ond. Att han var ond kan man bland annat se i berättelsen om Elia; när kungen skickar oskyldiga soldater för att hämta Elia till sig, sänder Gud eld från himmelen som förtär dem (2 Kung 1:9ff). Sedan detta skrevs har vi människor istället skapat djävulen, en slags gudsmotsats, vilken vi villägnar allt ont, och på så sätt får vi vår Gud att förbli endast god.

Några reflektioner

Gardell har säkert en hel del rätt i det han skriver – Bibeln är ibland motsägelsefull, berättar konstiga historier, är ofta svår att förstå, och har även redigerats en del genom historien. För egen del blev jag emellertid nästan överraskad över Gardells enorma problem med att få ihop olika egenskaper hos Gud till en och samme Gud. Själv har jag inga stora svårigheter att i grunden tänka mig en Gud som uppenbarar sig på olika sätt för olika människor i olika situationer.

Jag tycker Gardell gör en jättestor miss i sin läsning av bibeln, och det är att han totalt missar den litterära tolkningen av texterna. Alltså, själva texten kan ha ett större syfte och en större betydelse än den faktiska historiska händelsen. I berättelsen om Josef får läsaren av texten känslan: ”Wow, vad Gud är mäktig!” (precis som författaren avser). Men Gardell hakar upp sig på detaljer, och till och med på saker som inte sägs i texten. Följden blir att berättelsen om hjälten Josef som räddar sin familj undan hungersnöd, enligt Gardell handlar om skurken Josef som njuter av att lura och utnyttja sina bröder. Detta bakvända mönster följer sedan genom i princip alla bibelberättelser han tar upp, och ger – tycker jag – en helt felvriden bild på Bibelns texter och Gud. Därför anser jag att boken håller en mycket låg akademisk nivå. Emellanåt känns det till och med som att Gardell försöker att falsifiera Bibelns texter bara för att slå undan benen på konservativa troende (men det kan ju vara min subjektiva upplevelse som konservativt troende).

När vi läser om hur Gud dödar människor och försvårar deras livsöden tolkar Gardell det som att Gud är ond. Men då uppfattar jag Gardell som att han vill se allt utifrån sin egen etik. Vad är rätt och fel enligt Jonas Gardell? Gud är mycket större än en människa, och som kristen känner jag själv att min upplevelse av denne ”elake Gud” ändå kan vara en god Gud som gör något gott men som jag inte förstår och därför upplever som ont. I den kristna tron ingår tilliten på att Gud är den som alltid vet bäst, även när livet gör ont.

Jag kan inte tolka Gardells utgångspunkt på något annat sätt än att det är människan som har skapat Gud. För mig känns det bakvänt då min tro utgår från att det tvärtom är Gud som har skapat människan.

Sjuk! :-(

Hopp, då går man in på sjukdag nummer fem. Ont i halsen, feber och förkylning med start i torsdags. Har aldrig varit sjukskriven mer än en dag per halvår eller nåt sånt, så det här är något nytt, suck. Vad hittar man på? Ser på film, spelar TV-spel och läser Klagovisorna.

Men jag försöker! I lördags gjorde jag ett försök att kurera mig ute i friska luften. Fin dag, fint försök, men gjorde mig dessvärre inte friskare. I söndags gjorde jag ett misslyckat försök att luncha med några vänner. Och idag gjorde jag ett misslyckat försök att kliva ur sängen. Mammamia, halsont brukar ju gå över efter lite innebandy…

Tro som räcker till helande

En av de existentiella frågor inom den kristna tron som jag upplever att många kämpar med, är förvirringen som uppstår när en troende kristen ber om ett helande som sedan inte sker:

Varför blir jag inte helad? Beror det på att jag har för lite tro?

Resonemanget är tyvärr inte ovanligt, och det leder alltför ofta till antingen bortförklaring eller otro. De som inte är tänkare eller djupdykare inom existentiella frågor nöjer sig med att ”Herrens vägar äro outgrundliga”, och deras tro mättas endast på ytan. De som kräver lite mer substans av tron däremot, upplever att den kristna tron inte håller, då Jesus uppmanar oss med att om vi bara har tro som ett senapskorn kan vi flytta berg.

Anledningen att vi över huvud taget upplever ett problem i frågan beror antagligen på vår tids filosofi. Lösningen på alla problem ska finnas inom oss själva. Med vår egen förmåga i centrum läser vi den bibliska berättelsen om kvinnan med blödningar som jagade fatt på Jesus i folkmassan, för hon tänkte att om hon bara fick röra vid tofsen på hans mantel skulle hon bli helad. Undret sker, kvinnan blir helad, och Jesus säger till henne: ”Var inte orolig, min dotter. Din tro har hjälp dig.” (Matt 9:22). Eller som det står i berättelsen om den lame mannen som hissas ner genom taket till Jesus när han står och undervisar i Kafarnaum: ”När Jesus såg deras tro, sade han till den lame: ’Mitt barn, dina synder är förlåtna’”, varefter han även helar honom (Mark 2:5).

Men när vi så lägger betoningen på ordet tro, läser vi texten fel. Textraden ”Din tro har hjälp dig”, tolkar vi ofta som att det var det kvinnan trodde (alltså hennes tankar) som gjorde att hon blev helad. Att förstå texten på det sättet avslöjar en synd hos oss själva. Med den förståelsen för vi nämligen över förtjänsten av helandet från Jesus till kvinnan, och i värsta fall strävar vi efter att försöka förstå vad det var hon gjorde som ledde till att hon blev helad. Men som vanligt när det gäller Jesus så var helandet endast Guds nåd. Kvinnan blev helad för att Gud valde att hela kvinnan! Jesus antyder förvisso att hennes tro hade hjälp henne, men på ett annat sätt; det var hennes tro som gjorde att hon över huvud taget ansträngde sig för att ta sig fram till Jesus. I och med det var hennes tro bevisad, och den var både äkta, enkel och naturlig. Precis som för de som firade ner den lame mannen genom taket.

Den allra viktigaste insikten är att det bara är Gud som kan hela. Jag kan bara göra det en människa kan göra. Jag kan böna och be, knäböja, önska, fasta och truga. Möjligen kan jag bromsa ett sjukdomsförfarande genom att medicinera, hjälpa till och finnas till, men jag har ingen som helst makt över hur Gud fördelar liv och hälsa mellan människor. När pojken med fallandesjuka botas i Mark 9:14ff ber pojkens far till Jesus: ”Förbarma dig över oss och hjälp oss, om du kan”. Jesus svarar: ”Om jag kan? Allt är möjligt för den som tror”, varpå fadern ropar: ”Jag tror. Hjälp min otro!” Fadern kämpade med sin tro. Men åter igen, faderns tro var redan bevisad, och den var inte komplicerad. Den var äkta, enkel och naturlig – han hade ju tagit med pojken till Jesus. Nu var pojken överlämnad, och trots faderns otro helar Jesus sonen.

Dessa människors steg i tro är inte något spektakulärt. De gjorde bara vad vem som helst som är desperat och får syn på en liten gnista hopp skulle göra. Sedan är fallet överlämnat och upp till Gud.

Vår tro uttrycks därför i våra böner. I det att vi ber, är det också bevisat att vår tro räcker till. Annars skulle vi inte be. När vi ber är vi kvinnan med blödningar, och männen som firar ner den lame genom taket. Gud är personlig, han känner oss vid namn, lyssnar, och sedan avgör han allenast hur bönen ska besvaras. Kung David bad rakt ut det som låg på hans hjärta. Hans egen önskan, till synes utan någon hänsyn till varken andra människor, gott eller ont: ”Säll är den som får gripa dina [fienders] späda barn och krossa dem mot klippan” (Ps 137:9). Hans attityd i psalmerna är något i stil med: ”Jag skickar alla mina spontana önskningar till Gud, och så lämnar jag till honom som är god att sålla bort det orättfärdiga och besvara det rättfärdiga”. Denna bön är helt riktig (i himlen tillämpas yttrandefrihet), och med visshet om att Gud bara verkar för det goda så blir våra böner äkta, enkla och naturliga.

Så hallå kristna! Tron handlar inte om ett livslångt projekt i problemlösning – Den är ju vår trygghet! ”Om jag än vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag inget ont, ty du är med mig, din käpp och stav, de tröstar mig” (Ps 23:4). Ens om jag är frisk eller sjuk har ingen betydelse så länge Gud ser mig och jag är räddad. ”Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår herre” (Rom 8:38f). Vår tro flyttar inte några berg. Det har Jesus redan konstaterat. Det kan däremot Gud, och vi som tror på honom får önska oss vad vi vill. Sedan lever vi på hoppet, och ibland blir vi bönhörda! Tron är en gåva, inte en prestation. Halleluja!

Åh nej, min skönhetssömn!

Okej. Idag vaknade jag med ett ryck klockan 7, helt kallsvettig! Jag var just uppe i nån dröm om sneda motorvägar, som jag själv hade byggt… aja… Och så är det lördag! För den som inte känner mig så är lördagarna min inofficiella vilodag. Men ve och fasa! Som en blixt rakt ner på min motorväg kom det till mig att jag glömde tvätten i tvättstugan igår! Så det var bara att trotsa alla naturlagar (bl a §1:1 En man ska sova tills han vaknar) och fösa sig ur den sköna sängen, på med en massa jobbiga kläder, hitta de försvunna lägenhetsnycklarna, ut i det kalla trapphuset, ner genom de hårda stentrapporna, in i den överfulla tvättstugan - och medan man så smått börjar vakna - börja vika ihop berget av tvättade plagg. Och hela tiden kämpar man med att inte ”vakna för mycket”, alltså att i bästa mån bibehålla själva ”sömndvalan” så att man har något att återgå till när man är färdig. Men dessvärre var berget för stort den här gången, och då jag postar det här nu så förstår du ju hur det gick med det… Men jag är inte bitter. Helt positiv. Allt är kul…