Jonas Gardell – Om Gud

Nu har Jonas Gardell kommit med ytterligare teologisk litteratur som rör upp en del för-och-emot-känslor här och där inom kristenheten. Jag bestämde mig att börja från början och ta mig igenom hans första bok i serien: ”Om Gud” som kom ut 2003. Här följer ett kort referat och några personliga reflektioner.

Kort referat

”Om Gud” handlar om hur synen på det vi kallar ”Gud” har utvecklats genom Gamla testamentet. Gamla testamentet beskriver Gud med många olika namn – Abrahams Gud, Jakobs Gud, El, El Shaddai, Jahve osv. De olika namnen i Bibelns berättelser beskriver olika egenskaper av Gud. När Gud talar till Abraham uppenbarar han sig som mänskliga sändebud från himlen, vilka samtalar med Abraham över en fin middag. När Gud möter Jakob gör han det istället i skepnad av en ”floddemon” som angriper Jakob i en brottningskamp. Och när Gud möter Israels folk efter uttåget ur Egypten gör han det i form av ett mullrande Sinai berg som ingen i folket utom Mose får komma nära, och den som kommer för nära straffas med döden.

Den sistnämnda är till exempel ”Förintelsens gud” - Jahve. Jahve blir synlig inte minst i samband med erövringen av Kanaan, då han beskrivs som en blodtörstig gud som ”knappt själv kan styra och tygla sin styrka”. Trots att Kanaans folk inte hade gjort något ont, bestämde Jahve att alla invånare skulle dödas. Jahve är nämligen ”slaktens Gud, han är utrotningens, mördandets och folkmordens [och] den etniska rensningens gud”.

Utifrån dessa berättelser drar Gardell sedan slutsatsen att alla olika namn från början tillhörde olika gudar som med tiden har sammanvävts till en enda Gud. Gardell ser ett problem i detta, och förklarar explicit att han inte alls får ihop berättelserna om Gud till en enhetlig gudsbild där Gud inte är helt schizofren.

Gardell ägnar sig även åt spekulationer angående det onda och djävulen. När människan utvecklade gudsbilden, var Gud också allt – både god och ond. Att han var ond kan man bland annat se i berättelsen om Elia; när kungen skickar oskyldiga soldater för att hämta Elia till sig, sänder Gud eld från himmelen som förtär dem (2 Kung 1:9ff). Sedan detta skrevs har vi människor istället skapat djävulen, en slags gudsmotsats, vilken vi villägnar allt ont, och på så sätt får vi vår Gud att förbli endast god.

Några reflektioner

Gardell har säkert en hel del rätt i det han skriver – Bibeln är ibland motsägelsefull, berättar konstiga historier, är ofta svår att förstå, och har även redigerats en del genom historien. För egen del blev jag emellertid nästan överraskad över Gardells enorma problem med att få ihop olika egenskaper hos Gud till en och samme Gud. Själv har jag inga stora svårigheter att i grunden tänka mig en Gud som uppenbarar sig på olika sätt för olika människor i olika situationer.

Jag tycker Gardell gör en jättestor miss i sin läsning av bibeln, och det är att han totalt missar den litterära tolkningen av texterna. Alltså, själva texten kan ha ett större syfte och en större betydelse än den faktiska historiska händelsen. I berättelsen om Josef får läsaren av texten känslan: ”Wow, vad Gud är mäktig!” (precis som författaren avser). Men Gardell hakar upp sig på detaljer, och till och med på saker som inte sägs i texten. Följden blir att berättelsen om hjälten Josef som räddar sin familj undan hungersnöd, enligt Gardell handlar om skurken Josef som njuter av att lura och utnyttja sina bröder. Detta bakvända mönster följer sedan genom i princip alla bibelberättelser han tar upp, och ger – tycker jag – en helt felvriden bild på Bibelns texter och Gud. Därför anser jag att boken håller en mycket låg akademisk nivå. Emellanåt känns det till och med som att Gardell försöker att falsifiera Bibelns texter bara för att slå undan benen på konservativa troende (men det kan ju vara min subjektiva upplevelse som konservativt troende).

När vi läser om hur Gud dödar människor och försvårar deras livsöden tolkar Gardell det som att Gud är ond. Men då uppfattar jag Gardell som att han vill se allt utifrån sin egen etik. Vad är rätt och fel enligt Jonas Gardell? Gud är mycket större än en människa, och som kristen känner jag själv att min upplevelse av denne ”elake Gud” ändå kan vara en god Gud som gör något gott men som jag inte förstår och därför upplever som ont. I den kristna tron ingår tilliten på att Gud är den som alltid vet bäst, även när livet gör ont.

Jag kan inte tolka Gardells utgångspunkt på något annat sätt än att det är människan som har skapat Gud. För mig känns det bakvänt då min tro utgår från att det tvärtom är Gud som har skapat människan.

Tro som räcker till helande

En av de existentiella frågor inom den kristna tron som jag upplever att många kämpar med, är förvirringen som uppstår när en troende kristen ber om ett helande som sedan inte sker:

Varför blir jag inte helad? Beror det på att jag har för lite tro?

Resonemanget är tyvärr inte ovanligt, och det leder alltför ofta till antingen bortförklaring eller otro. De som inte är tänkare eller djupdykare inom existentiella frågor nöjer sig med att ”Herrens vägar äro outgrundliga”, och deras tro mättas endast på ytan. De som kräver lite mer substans av tron däremot, upplever att den kristna tron inte håller, då Jesus uppmanar oss med att om vi bara har tro som ett senapskorn kan vi flytta berg.

Anledningen att vi över huvud taget upplever ett problem i frågan beror antagligen på vår tids filosofi. Lösningen på alla problem ska finnas inom oss själva. Med vår egen förmåga i centrum läser vi den bibliska berättelsen om kvinnan med blödningar som jagade fatt på Jesus i folkmassan, för hon tänkte att om hon bara fick röra vid tofsen på hans mantel skulle hon bli helad. Undret sker, kvinnan blir helad, och Jesus säger till henne: ”Var inte orolig, min dotter. Din tro har hjälp dig.” (Matt 9:22). Eller som det står i berättelsen om den lame mannen som hissas ner genom taket till Jesus när han står och undervisar i Kafarnaum: ”När Jesus såg deras tro, sade han till den lame: ’Mitt barn, dina synder är förlåtna’”, varefter han även helar honom (Mark 2:5).

Men när vi så lägger betoningen på ordet tro, läser vi texten fel. Textraden ”Din tro har hjälp dig”, tolkar vi ofta som att det var det kvinnan trodde (alltså hennes tankar) som gjorde att hon blev helad. Att förstå texten på det sättet avslöjar en synd hos oss själva. Med den förståelsen för vi nämligen över förtjänsten av helandet från Jesus till kvinnan, och i värsta fall strävar vi efter att försöka förstå vad det var hon gjorde som ledde till att hon blev helad. Men som vanligt när det gäller Jesus så var helandet endast Guds nåd. Kvinnan blev helad för att Gud valde att hela kvinnan! Jesus antyder förvisso att hennes tro hade hjälp henne, men på ett annat sätt; det var hennes tro som gjorde att hon över huvud taget ansträngde sig för att ta sig fram till Jesus. I och med det var hennes tro bevisad, och den var både äkta, enkel och naturlig. Precis som för de som firade ner den lame mannen genom taket.

Den allra viktigaste insikten är att det bara är Gud som kan hela. Jag kan bara göra det en människa kan göra. Jag kan böna och be, knäböja, önska, fasta och truga. Möjligen kan jag bromsa ett sjukdomsförfarande genom att medicinera, hjälpa till och finnas till, men jag har ingen som helst makt över hur Gud fördelar liv och hälsa mellan människor. När pojken med fallandesjuka botas i Mark 9:14ff ber pojkens far till Jesus: ”Förbarma dig över oss och hjälp oss, om du kan”. Jesus svarar: ”Om jag kan? Allt är möjligt för den som tror”, varpå fadern ropar: ”Jag tror. Hjälp min otro!” Fadern kämpade med sin tro. Men åter igen, faderns tro var redan bevisad, och den var inte komplicerad. Den var äkta, enkel och naturlig – han hade ju tagit med pojken till Jesus. Nu var pojken överlämnad, och trots faderns otro helar Jesus sonen.

Dessa människors steg i tro är inte något spektakulärt. De gjorde bara vad vem som helst som är desperat och får syn på en liten gnista hopp skulle göra. Sedan är fallet överlämnat och upp till Gud.

Vår tro uttrycks därför i våra böner. I det att vi ber, är det också bevisat att vår tro räcker till. Annars skulle vi inte be. När vi ber är vi kvinnan med blödningar, och männen som firar ner den lame genom taket. Gud är personlig, han känner oss vid namn, lyssnar, och sedan avgör han allenast hur bönen ska besvaras. Kung David bad rakt ut det som låg på hans hjärta. Hans egen önskan, till synes utan någon hänsyn till varken andra människor, gott eller ont: ”Säll är den som får gripa dina [fienders] späda barn och krossa dem mot klippan” (Ps 137:9). Hans attityd i psalmerna är något i stil med: ”Jag skickar alla mina spontana önskningar till Gud, och så lämnar jag till honom som är god att sålla bort det orättfärdiga och besvara det rättfärdiga”. Denna bön är helt riktig (i himlen tillämpas yttrandefrihet), och med visshet om att Gud bara verkar för det goda så blir våra böner äkta, enkla och naturliga.

Så hallå kristna! Tron handlar inte om ett livslångt projekt i problemlösning – Den är ju vår trygghet! ”Om jag än vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag inget ont, ty du är med mig, din käpp och stav, de tröstar mig” (Ps 23:4). Ens om jag är frisk eller sjuk har ingen betydelse så länge Gud ser mig och jag är räddad. ”Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår herre” (Rom 8:38f). Vår tro flyttar inte några berg. Det har Jesus redan konstaterat. Det kan däremot Gud, och vi som tror på honom får önska oss vad vi vill. Sedan lever vi på hoppet, och ibland blir vi bönhörda! Tron är en gåva, inte en prestation. Halleluja!