Rädsla att stundom ej räcka
Det skänkte frist en minut
Längtan som varat från början
Det fick jag höra till slut

Lycka som inte kan skildras
”Det” var tre ord ifrån dig
när du satt intill mig på bussen
och sa att du älskade mig

Jag och Anna började i mitten. Lite väl centralt utifrån hur peppad jag kände mig just då, så efter någon minut kom jag på den brillianta idén att dansa iväg lite från själva rampljuset till bortre delen av lokalen och till ett lite mer undanskymt läge. Det är så vi råkar dansa rakt in framför kameran… Väldigt lämpligt… Om man tittar ordentligt vid ett tillfälle när vi gör ”hack saw” så ser det nästan ut som att jag har kul! Sorry Anna, jag ska skärpa till mig till nästa gång jag får dansa med dig! – ”Love every step”! :)

Det som visas är för övrigt social (ej koreograferad) Lindy Hop. Föraren (vanligtvis mannen) bestämmer vilka turer som ska dansas, och följaren (vanligtvis kvinnan) följer. (Svarta slirren är jag.)

Jag brukar vara skeptisk till uppföljare, så jag hade låga förväntningar. Ändå måste jag nog säga att jag blev besviken. Det värsta av allt var Paulo Robertos insats. Inte att jag inte tycker om honom, och inte att han är en dålig skådis, men helt kajko att se honom spela sitt verkliga själv – ”en känd boxare” – i en filmatiserad roman. Jag har inte läst boken, men är det verkligen så i boken? Hur tänkte de nu? Man vill väl inte bli påmind om en massa verklighet när man sitter försjunken i en helt annan berättelsevärld…

Vad gäller storyn så var den genomtänkt, men hade en massa glitchar. För det första blir den på tok för maffig. Män som hatar kvinnor handlade om en försvunnen kvinna, en detektiv, och en omyndigförklarad kvinna som utnyttjades av män. Flickan som lekte med elden är tänkt att ta vid, men plötsligt handlar storyn om säkerhetspolisen, familjerelationer och ryska underrättelsetjänsten. Sen kan man undra hur ”en av de bästa” välsvarvade ryska toppagenterna kan misslyckas så totalt med att fixa ett av sina offer så att hon får en ytterligare chans att slå tillbaka. Och hur kan en elpistol på 10.000 volt vara helt obrukbar mot en människa bara för att denne inte känner smärta? Nej, Flickan som lekte med elden får 3-, för det är en hyfsad produktion men på många sätt klart under snittet.

Jag har alltså varit i Uppsala i helgen. Passade även på att träffa kusinen Joel och några gamla gemensamma vänner. Från vänster är det Stina, en annan Joel, Joel och jag. Sara tar kortet. Stina är hon som jag angav som flickvän när jag gjorde lumpen, och på så sätt fick jag gratis resor till Uppsala på helgerna. För något år sedan vågade jag berätta det för henne. Hursomhelst, i lördags spelade vi minigolf. Vi brukar köra en seriös match varje år, och det tar förstås emot hårt i mitt ömma och ödmjuka sinne, men jag måste nog ändå dela faktum att jag sopade banan med dem i år. :-)

De har fått till det riktigt fint ute på Alnängsbadet, eller hur? Det har nästan blivit Örebros vackraste plats tycker jag. Kortet är från ikväll. Det började lite regnigt, och det blev faktiskt ett riktigt oväder. Men sedan klarnade det upp innan mörkret kom, och blev riktigt bra spelväder. Sanden är ny. Den köpte vi in i våras, vilket höjde kvalitén på banorna massor. Visst är de fina! I bakgrunden är sjön som Örebro kommun anlade här om året. Förra året gick det inte att bada där, för det fanns inte någon cirkulation på vattnet. Men i år har man lyckats få till lite vattenrening, så nu är den helt badbar som det var tänkt. Det kan vara nog så viktigt när man har spelat en hel dag och måste få bort all sand som fastnat långt in i alla kläd- och kroppsöppningar. I bakgrunden kan man även skymta några av våra andra tre banor, och även lite folk som inte tillhör klubben som vi tyvärr får köra bort varje gång vi kommer.